Jag och Erik Malm skriver nu slutreplik på Brännpunkt om Sverige linje om skogsavverkningen:
Centerpartiet och regeringen driver att Sveriges referensnivå ska ligga skyhögt över genomsnittsnivån för 1990-2008. Regeringen vill att nettoutsläppen inom denna sektor ska få öka med ungefär 12 miljoner ton koldioxid jämfört med genomsnittsnivån. Det är nästan 20 gånger mer än utsläppen från allt svenskt inrikesflyg under ett år. Den globala effekten är än mer förödande, och innebär en ökning på totalt 400 miljoner ton koldioxid. Centerpartiet vill alltså tillåta gigantiska utsläppsökningar, kallar vår kritik för nonsens och försöker maskera det hela med vackra ord om ett långsiktigt hållbart skogsbruk.
Självklart kan ett livskraftigt och hållbart skogsbruk gynna klimatet, men det förutsätter tydliga regler som hindrar utsläppsökningar. Med centern vid makten kommer Sverige knappast att driva på för sådana regler. Men det är väl att vänta från ett parti som står närmre skogsindustrin än miljörörelsen.
Det märks att valrörelsen är igång nu och Grön Ungdom går på offensiven i klimatfrågan. Häromdagen skrev jag på SVT Debatt om att Centerpartiet borde ta strid mot miljöproblemen istället för miljörörelsen, angående att de kritiserade Svenska Naturskyddsföreningen.
Idag skriver jag och Erik Malm på SvD Brännpunkt om hur svenska regeringen aktivt saboterar klimatmötet i Bonn som avslutas idag. Samtidigt skriver Lorentz Tovatt på samma tema på Politikerbloggen.
Ska vi vinna det här valet och se till att Sverige återtar ledarskapet i den globala gröna omställningen så måste vi fortsätta trampa upp tempot! Nu kör vi!
Miljöpartiet de gröna har varit miljöbilspartiet nummer ett i Sverige. Genom statligt stöd till etanolproduktion och etanolbilar, lagen om att alla mackar måste erbjuda alternativa drivmedel och en rad andra politiska styrmedel har tusentals svenskar uppmuntrats att köpa en så kallad miljöbil. Sverige är tillsammans med Brasilien världsledande inom alternativdrivmedel.
Alltihop skulle vara en ren solskenshistoria om det inte vore för en liten detalj. Det finns inga miljöbilar.
Grön Ungdom kommer på Miljöpartiet de Grönas kongress i veckan att motsätta sig förslagen om att den som byter sin gamla bil mot en ”miljöbil” får pengar av staten. Detta gör vi av två skäl:
För det första saknas idag och inom överskådlig tid hållbara alternativ till fossila fordonsbränslen för bilar.
Flytande biodrivmedel som etanol och biodiesel finns idag ute på marknaden i ganska stor skala, men kommer inte att kunna täcka mer än några procent av världens totala behov av transportbränsle eftersom marken inte på långa vägar kommer att räcka till att odla både biogrödor och mat. Dessutom frigörs stora mängder koldioxid när gräs- eller skogsmark omvandlas till odlingsarealer för biogrödor, vilket gör att detta bränsle knappast kan anses helt ”rent”.
Alternativ som biogas- och elbilar är bra mycket bättre, men enligt regeringens prognoser kommer endast någon enstaka procent av energin inom transportsektorn utgöras av el eller biogas år 2020.
För det andra är det en ytterst smutsig historia att tillverka en bil. En stor del av bilens totala utsläpp under ”livscykeln” sker just under tillverkningen. Därför är det långt ifrån säkert att klimatet tjänar på att människor byter sin gamla smutsiga bil mot en något mindre smutsig.
Skrotningspremien kommer att leda till en situation där konsumenten väljer att köpa ny bil istället för att välja att åka mer kollektivt eller köpa en cykel. Detta gynnar inte klimatet.
Sanningen är att utsläppen från transportsektorn i Sverige ökat stadigt varje år sedan 1990, om vi bortser från de senaste årens finanskris. Trots bränslesnålare motorer och ökad andel etanol och biodiesel i tanken stiger utsläppen hela tiden. Alla klimatvinster som görs när vi byter bränslet äts upp av den ständigt växande bilparken. Fler ”miljöbilar” leder inte till minskade utsläpp.
Vi är medvetna om att många på framförallt landsbygden kommer att behöva bilen under ett antal år framöver. Vi är därför mycket positiva till det så kallade konverteringsstödet – stöd till att bygga om bensinbilar till bilar som kan drivas av alternativa drivmedel. Alternativ som etanol, biogas eller elbilar ska framför allt användas där det inte är möjligt att bygga tåg eller annan kollektivtrafik eftersom tillgången inom överskådlig tid kommer att vara begränsad.
Målet för svensk energi- och transportpolitik måste vara att minska utsläppen. Inte att folk ska köpa fler bilar som släpper ut lite mindre koldioxid än de gamla. Klimatet bryr sig inte om hur många miljöbilar som kör på vägarna. Klimatet bryr sig bara om hur mycket växthusgas som släpps ut.
Det är inte bilen som är problemet utan bränslet, brukar de borgerliga partierna säga. Det är ett uttalande som har väldigt lite med verkligheten att göra. Teoretiskt sätt går det kanske att tillverka ekologiska bilar av naturliga råvaror som drivs av ett helt miljövänligt bränsle. Men att enbart sätta sin tilltro till snabba tekniska innovationer och bara hoppas på det bästa är naivt. När våra barn och barnbarns framtid står på spel så måste vi vara realistiska.
Motorvägspartierna i regeringen brukar framhålla bilen som den viktigaste av frihetssymboler. Så fort någon ifrågasätter normen om att alla ska sitta i varsin tvåtons plåtlåda och svettas börjar det ropas om tagelskjorta och självspäkning. Samtidigt så orsakar vårt bilberoende samhälle klimatförändringar som riskerar frihetsberöva miljontals människor över hela världen. Medan vissa hellre kämpar för friheten att slippa ta bussen till jobbet så kämpar vi gröna för kommande generationers frihet att leva i ett drägligt klimat.
Grön Ungdom har naturligtvis inga principiella invändningar mot bilen. Problemet är att nästan alla bilar som tillverkas idag orsakar enorma utsläpp av växthusgaser, både vid tillverkningstillfället och när drivmedlet förbränns. Även om delar av samhället även i framtiden kommer vara bilburet så vet vi samtidigt att det finns utmärkta alternativ till bilen, särskilt i störstadsregionerna. Alternativ som är miljövänligare, snabbare, effektivare, vackrare och bekvämare. Vi förstår inte varför en politik för fler snabbtåg, spårvagnar, tunnelbanor, spårbilar, bussar och cyklar istället för fler motorvägar skulle innebära sänkt livskvalitet.
Att allianspartierna vill framstå som gröna utan att bry sig ett dugg om att minska utsläppen är inte förvånande. Men om inte ens miljöpartiet vågar driva en transportpolitik som verkligen leder till minskad klimatpåverkan, vem ska då göra det?
Det är inte genom att fega ur och anpassa oss till våra politiska motståndares retorik som vi gröna vunnit trovärdighet. Det är genom att rakryggat stå för en politik som leder framåt – mot ett långsiktigt hållbart samhälle.
Miljöbilspolitiken har nått vägs ände. Grön Ungdom kommer på Miljöpartiet de grönas kongress i veckan att motsätta sig förslagen om skrotningspremier och miljöbilspremier. Vi vill också att Miljöpartiet motsätter sig statligt stöd till bilindustrin samt att inga nya motorvägar byggs.
Igår skickade jag nyhetsbrev om den stundande valrörelsen och innan dess skrev jag, Christian Valtersson och Joakim Sjögren i Gotlands tidningar om att gasledningslobbyisterna hade svängdörr till regeringskansliet.
Story of Stuff-gänget har gjort en ny film om cap & trade, handel med utsläppsrätter. Filmen verkar inte går att embedda, men går att se här.
De angriper egentligen inte själva grunderna i systemet, utan snarare bristerna i utformningen av det europeiska och det kommande amerikanska.
Ett system med full auktionering, inga flexibla mekanismer och andra kompletterande åtgärder kan vara en framkomlig väg lösa problemen.
Det stora problemet som kvarstår från grunderna med cap & trade är den stora överbyggnaden, all administration som skulle krävas. Men även en global koldioxidskatt skulle kräva stor administration.
Jag skulle dock fortfarande föredra en global koldioxidskatt, men det känns tyvärr väldigt avlägset idag.
Publicerad i Miljöpartiets medlemstidning Grönt 2009:5
Jag kände länge ångest över klimatförändringarna. Som värst var det i februari 2007, då IPCC:s senaste stora rapport presenterades med olika framtidsscenarier för utsläppsminskningar. Ett scenario ställde hela min framtidssyn uppochned.
Det var det scenario där vi stoppade alla utsläppen globalt direkt. Stängde ner alla kolkraftverken, parkerade alla bilarna och släppte ut alla djuren från slakterierna, vilket vore ett fantastiskt scenario. Problemet var bara att även om vi lyckades med detta, så hade redan tillräckligt mycket växthusgaser läckt ut i atmosfären för att de klimatförändringar, som redan nu pågår, skulle fortsätta och dessutom öka gradvis i hundratals år framöver.
Tyvärr var vår planets inbyggda klimatairbag, regnskogarna och världshavens kolsänkor, nyttjade till bristningsgränsen och kunde inte längre ta upp mer koldioxid. Koldioxidkoncentrationen i atmosfären var redan tillräckligt hög för att driva klimatförändringar och det skulle ta ett halvt millennium innan naturen hade hunnit sänka värdena till normala nivåer. Jag satt där fastklistrad vid siffrorna. Helt plötsligt kändes allt meninglöst. Det är kört. Klimatångest fungerar som de flesta andra typer av ångest. Det är lätt att vilja projicera ångesten på andra, att inte vilja vara ensam.
Det blev tydligt vid en av de första föreläsningarna jag höll om klimatförändringarna, på en skola i en av Sveriges mest borgerliga kommuner. Fördomsfull som jag var antog jag att de skulle vara svårövertalade, så jag öppnade hårt och argumenterade tufft om kris och katastrof. Men när frågorna kom blev jag förvånad.
”Betyder det att det är kört?”, ”Om det är så här illa, vad kan vi då göra?”
Hela mitt fokus och min energi hade varit på problem, inte på lösningar. Det var märkbart svårt att växla från ångest till entusiasm. Tyvärr lämnades åhörarna med mer av det förra än det senare. På tåget hem kom insikten att vi inte kan bygga vår argumentation på skuld och skam. Det vi måste kommunicera till väljarna är hopp.
Jag tror tyvärr att Miljöpartiet länge har varit fast i samma problem. Vi har varit så vana att ingen lyssnar, att ingen förstår, att vi tar i från tårna för att visa att vi faktiskt står inför stora problem. När klimatdebatten kom igång på allvar efter valet 2006 togs vi på sängen, ovana vid ett klart stöd i opinionen för offensiv klimatpolitik. När alla pratade om Miljöpartiets frågor frågade sig många varför Miljöpartiet inte lyfte i opinionen. Jag tror att en viktig anledning till att vi stannade kvar kring 5 procent var för att vi fortsatte att prata klimat som vi alltid gjort, som om ingen annan förstod.
Jag menar inte att vi gjorde fel förut, utan att vi inte hängde med när debatten förändrades i grunden.
Lyftet kom i stället i EU-valet. Vi lyfte fram konkret politik som vi själva kände entusiasm för. Vi kommunicerade tydligt att gröna investeringar ger jobb. Järnväg och kollektivtrafik är smartare och smidigare än bil och flyg, ekologisk och närproducerad mat är hälsosammare för oss och förnybar energi ger frihet från fossil energi. Helt plötsligt hände något. Vi ligger nu nästan dubbelt så högt i opinionen som i förra riksdagsvalet. Våra företrädare räknas bland de mest förtroendeingivande i Sverige.
I stället för att prata om mänsklighetens undergång berättar vi nu om mänsklighetens övergång. Övergång till ett samhälle som faktiskt är bättre, där människor är lyckligare. Vi övervann ångesten och fann hoppet.
Jag erkänner gärna att jag är naiv. Jag trodde faktiskt att det skulle gå. Men vägen till COP15s misslyckande har varit utstakad sedan länge.
Under Bangkok Climate Change Talks tidigare i år så fick jag höra av min vän som jobbar för G77 att de rika länderna skulle försöka döda Kyoto, vilket jag sedan skrev om på ETCs ledarplats:
Problemet är att man i princip vill döda det nuvarande Kyoto-protokollet genom att inte längre utgå ifrån 1990 års nivåer, utan istället från 2005.
EU, med Sverige i spetsen, drev i Bangkok hårt en linje om att på COP15 så skulle de antas ett enda klimatavtal, istället för två. I SvD kritiseras Sverige för detta av WWF:
Förslaget lades fram av Sverige som EU:s linje vid ett av de förberedande mötena inför Köpenhamnskonferensen, i Bangkok.
Men Sverige borde samtidigt ha presenterat en plan för hur de två avtalsspåren skulle kunna förenas till ett globalt avtal. Sverige borde också ha varit tydliga med vilka delar av Kyotoprotokollet som skulle följa med in i på det nya spåret. Sättet det gjordes på var inte bra.
Kritiken kommer från Kim Carstensen, klimatchef för WWF International.
– Det skapade en massa en massa ängslan hos G77-gruppen (utvecklingsländerna). Att ge upp det ena spåret som hade förhandlats sedan Bali är en stor förändring, säger han till SvD.se.
En bidragande faktor var Sveriges iver att få med USA och Kina i ett och samma avtal, och då är Kyotoprotokollet uteslutet.
– Att Europa, som är en av Kyotoprotokollets huvuddesigners, sade så var en stor provokation för utvecklingsländerna, säger Kim Carstensen.
Rent teoretiskt skulle det såklart kunnat fungera, att som Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson sagt, införliva essenserna av Kyoto-avtalet i ett nytt mer omfattande avtal. Men trovärdigheten i detta var bristande, och efter vad vi sett i den danska texten så var det befogat. Intresset för att bevara essenserna av Kyoto-avtalet, och utveckla det enligt Bali-planen har aldrig nått längre än retoriken.
Istället har hela COP15 slösats bort på att bråka om procedur. Ska vi följa ingångna avtal, implementera FNs klimatkonvention genom att fullfölja Bali-planen, eller ska vi utgå från ett nytt dokument, framskissat bakom lyckta dörrar i maktens korridorer?
De rika länderna spelade ett högt spel och förlorade. Tidigt på fredagsmorgonen fick jag detta meddelande av min vän från G77, som suttit uppe och förhandlat hela natten (Citat: Tonight might be one of the longest nights of my life… I wish I’ve had dinner, or even lunch…)
”5am – Copenhapen talks collapse. Denmark tries to safe face & pulls the secret document. History will judge us. We tried our best, we really did.”
Av allt att tyda är det försent. Hade en annan väg valts hade vi förmodligen kommit mycket längre. Men nu hade allt fastnat i kaos. För att citera Richard Black, miljökorrespondent på BBC,
”The key sticking point appears to have been the lack of a firm plan for what should happen next.”
I skrivande stund är det fortfarande fredag. Vid lunch satte en högnivå session igång med tal från stats- och regeringschefer.
Danmarks Rasmussen öppnade:
Climate change affects our security and our economy, it is of highest international importance. We must chart out a new course for our planet. This conference must manifest a decisive momentum of change. Today does not mark the end of our work, but the beginning.
FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon:
The world is watching. We are closer then ever to an agreement. We are united in purpose. We must be united in action. Finishing line is in sight, negotiations are bearing fruit. We are closer than ever, just hours remain to finish this. Time for compromise, courage and conscience. I count on your leadership and commitment.
Kinas Wen Jiabao:
We must uphold common, but differentiated responsabilities. Climate change efforts must also help combat poverty and backwardness. We have set up own ambitious mitigation targets and whatever outcome of Copenhagen, we are fully committed achieve and even exceed them.
Brasiliens Lula da Silva höll ett viktigt tal. Så jag plockar ut lite fler citat ur från mitt, Eriks och Anna Ritters livetwittrande:
I am frustrated. For a long time we have discussed climate change, and now we see that the problem is bigger then we thought first. Why are we in this difficult position? Because we did not take responsability before.
It is irresponsible behavior by the developed countries with large historic emissions that have lead us to where we are now.
It is irresponsible behavior in the negotiations that have lead us to where we are now. Heads of state were in meetings until 2 am this morning, because we did not do the work beforehand.
When I took office in 2003, my dream were to ensure that every Brazilian could have three meals every day. These dreams are shared all around the world in poor countries.
Brazil have stayed one century almost without growth. Now when we have growth, we still have a lot of poor people. Climate action must allow development and opportunities for all countries.
This is not a game, where there are winner and loosers. This is our survival.
Even though I know we cannot get a perfect one, we cannot sign a document just to say that we signed a document.
This process has been terrible. But since I believe in God, I believe in miracles.
Nu var det dags för Obama:
We come here because climate change poses a grave and growing danger. We are convinced this danger is real. Science, not fiction.
The world is watching, and their belief in our ability for common action is in doubt. As the worlds largest economy and second largest emitter, we will take our responsability. The way we produce and use green energy is essential to our economic future and national security.
Mitigation, transparency and financing are the essentials.
All major economies must put forward plans to reduces emissions. We must have mechanism to review on our progress, without accountability a treaty is useless. We must have financing to help developing countries adapt to climate change.
Better to choose action over inaction, the future over the past. We are ready to get this done today. With courage and faith I think that we can do this.
Det syns tyvärr inte i dessa citat, då Obamas retorik får allting att låta bra, men det underliggande budskapet i vad Obama egentligen sa är att USA tänker inte flytta sig en millimeter. De hade redan dagen innan lagt fram ett större finansiellt paket, men utöver det ingenting alls. Obama hade lika gärna kunnat skicka ett sms, istället för att ockupera halva Köpenhamns gator och stänga ner Öresundsbron.
Än värre var att tonen mellan raderna var fruktansvärt arrogant, det var som Obama skulle läxa upp resten av världen hur klimatpolitik ska skötas. Jag har nog aldrig varit så besviken på någon som jag annars håller så högt som nu.
In the huge NGO forum, everyone cheered for Brazil but were silent when Obama finished his.
Talet kändes hastigt skrivet och som ett tecken på att förhandlingarna inte nått någonstans under natten och morgonen. Hörde följande på twitter:
Obama #cop15 speech: changed the word ”agreement” from his prepared speech to ”framework I just outlined” b/c of lack of progress
Sen Indiens premiärminister Manmohan Singh:
The outcome of Copenhagen may very well fall short of our outcomes, but may still be worthwile. I support building a genuinely collaborative international response to climate change. We must categorically reaffirm the ambitions of the Bali Plan of Action.
We have initiated a national and major plan to combat climate change, regardless of Copenhagen deal.
Sen var det Rysslands Medvedev, som i princip bara sa att de hade lanserat en egen plan för utsläppsminskingar. Och tillade, vilket började kännas bekant nu, att de skulle genomföra den oavsett utkomsten av Köpenhamn. Det var tydligt att det var många som redan gett upp hoppet om ett avtal, och ville positionera sig som ansvarstagande.
Sen var det Reinfeldt, som höll ett kort tal:
Climate change has been on the top of the european agenda for a long time (Men inte innan 2006 för moderaterna). We want to go to 30%, but now it is time for others to take responsability. Only hours left, so lets get back to work.
Sen var det en rad andra talare, men jag slutade lyssna. Det viktigaste spelarna hade talat, och ingen sade något nytt. Det stod alltså i princip klart, inga framsteg hittils.
Och mycket riktigt, under Obamas presskonferens nu under sena kvällen konstaterade Obama:
No legally binding agreement, no emission reduction targets. Instead of taking one step forward, we ended up taking two steps back.
I skrivande stund, 23.44 har EU precis skjutit upp sin presskonferens de skulle haft 23.00. De skulle tydligen gå en runda till.
Richard Black, miljökorrespondent på BBC, säger det bäst:
So what we have, in a nutshell, is this.
Two years ago, governments committed to agreeing a new deal to combat climate change – ”full and sustained implementation of the UN climate convention” – by the end of today.
In back rooms now, officials are drafting and re-drafting documents in an attempt to find a form of words – any form of words – that will allow them to get out of here clutching a piece of paper.
In the words of one long-time observer, ”we are into face-saving territory”.
Wasn’t that supposed to be ”planet-saving”?
Mina batterier tar straxt slut, så jag kommer nog missa EUs presskonferens. Men vad ska de säga? Det finns inget sätt att rädda sig ur detta. Det är en katastrof.
Youth Climate Leaders Stand With Millions Demanding a Real Deal NOW
Youth address world leaders at high-level plenary at UN Climate Summit, demanding governments commit to bold targets to ensure survival and climate justice.
COPENHAGEN – With over 1000 youth leaders from more than 100 countries gathered in Copenhagen, the International Youth Climate Movement at the UN Climate Summit today sent a powerful message to the assembled world leaders that governments must rise above the divisive politics of the past and show true leadership to ensure nothing less than the very survival of current and future generations.
“We have all worked for the past two years with the promise of a strong deal in Copenhagen to safeguard our future. Now it seems you will not get it done,” said Juan Carlos Soriano, a youth delegate from Peru, addressing the summit plenary. “This is unacceptable. We placed our trust in you. You should be ashamed.”
“Our rivers are drying up. Our crops are turning to dust. An unrelenting sun scorches our land while other areas are ravaged by storms and diseases,” said Esther Agbarakwe from Nigeria. “If developed countries set aside just 5% of their GNP for effective adaption by the most vulnerable countries, we will survive beyond 2050.”
“I came as a part of the Pacific youth delegation, but here I united with the Caribbean, the Maldivian, and the International Youth Climate Movement as a whole, calling out with one united voice for only 1.5 degrees of temperature rise and 350ppm of carbon concentration in the atmosphere”, said Krishneil Narayan from Fiji. “If the youth can unite as one movement at COP-15, we expect the leaders deciding our future to do the same, and deliver a legal binding treaty to ensure our survival.
Youth are calling for a Fair, Ambitious, Binding deal in Copenhagen, to avoid catastrophic climate change and ensure the survival of current and future generations, that:
Ensures Climate Justice
Limits global temperature rise to no more than 1.5 °C
Reduces atmospheric carbon dioxide levels back down to 350 PPM or lower
Commits developed countries to financing for adaptation of at least 5% GDP by 2020
Reduces the emissions of developed countries at least 45% below 1990 levels by 2020
For more information, please contact:
Matthew Carroll, External Communications Coordinator, UNFCCC Youth Constituency
Det har varit en lång dag och det är en bra bit kvar. Jag gick upp 06.00 för att bli säker på att komma in i Bella Center i god tid. Bussen anlände vid stationen straxt efter sju, men den vanliga vägen till Bella Center var nu blockerad av poliser. Jag blev hänvisad till en lång omväg runt ett bostadsområde. Polisen vägrade svara på varför vi inte bara kunde få gå den vanliga vägen. Istället för 500 meter blev det istället en uppfriskande morgonpromenad. Väl framme väntade 30 minuters köande.
Jag och Erik satte oss i Karen Blixen, läst nyheter och inväntade att sessionen skulle börja kl 10. Vänta fick vi göra i 80 minuter, men under tiden fick vi båda reda på att våra debattartiklar hade blivit intagna, jag på SVT Debatt och Erik på SvDs Brännpunkt. Vi gjorde highfive och firade med kaffe och pumpakärnor dumpade i choklad.
11.20 satte sessionen igång. Mötesordförande Connie Hedegaard hälsade välkommen och lämnade över ordet till ordf för AWG-KP som mest sa formaliteter. Därefter byttes mötesordföranden ut, mot Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen, som enligt uppgift är en av arkitekterna bakom den ”danska texten”. Hedegaard ska istället leda de informella konsultationerna mellan parterna, som sker utanför den öppna processen.
Sedan följde massiv kritik från flera utvecklingsländer om processen, de kritiserar att de rika länderna förhandlar bilateralt om en annan text och att det är för lite fokus på att vaska fram text genom de formella arbetsgrupperna.
Brazil: We have not recieved updates from AWG-LCA, and yet there are mentions of a new text. When will we recieve this information?
China: You can’t just put forward some text right out of the sky. This is not only a matter of procedure, it is a serious issue. The lack of transparency and rumours of this danish text that we don’t have access to breaks agreements on process. It is unacceptable.
Sudan: The process that we agreed upon, with transparency and participation of all parties is not respected.
Rasmussen var märkbart pressad av den skarpa kritiken, men höll fast vid att det inte finns någon ”dansk text”.
Sudan, som representerar G77, fortsatte den tunga kritiken i ett långt anförande: The working group on 2nd period of Kyoto has not met a single goal stated in the Bali Action Plan. This is a failure. We cannot accept any Copenhagen outcome where Kyoto is superceded.
Rasmussen svarade att Sudan måste förhålla sig till procedurerna och hålla sig inom talartiden, vilket är lite märkligt med bakrund mot kritiken av just Rasmussens hanterande av procedurerna.
Grenada/AOSIS: Our mission here at COP 15is to fulfill the Bali Action Plan. Two separate, but complimentary, treaties. We must ensure that we reach an agreement on ”1,5 to survive.” (Gillar klatschiga slogans som rimmar)
Sen var det dags för Sverige, och nu skulle Carlgren sköta talandet. Vilket faktiskt gick rätt bra. Talet fokuserade på att kombinera klimatåtgärder med fattigdomsbekämpning, och att det långsiktigt största hotet mot fattigdomen är just klimatförändringarna. Och istället för att hacka på fattiga länder i syd, vilket Carlgren annars frekvent nyttjat medieutrymmet till, så låg istället fokus på USA och Kina. Gott så.
Däremot så saknades klargörande om EU verkligen kommer acceptera en tvåspårslösning där Kyoto får vara kvar med en andra åtagandeperiod. Självklart hade det också varit välkommet att EU skulle gå upp till 30%. Det klingar därför rätt falskt när Carlgren säger ”US and China, make it possible to reach 2 degrees.”, när varken 20% eller 30% skulle räcka från EUs sida för att ens ha en chans att nå tvågradersmålet.
Senare var det Senegals tur, som visade på den stora misstroendeklyftan, när så många länder underlåtit att upprätthålla Kyotos första åtagandeperiod eller att uppfylla löftena från Bali Action Plan.
Senegal: Your failure to keep old promises give us no trust for your new ones. I do not want to wait for further promises. Prove action by walking!
Senegal fortsatte sedan med att peka på hur Afrika har stor potential för grön energi, om de får stöd i omställningen.
Africa wants to focus on renewable energy. Wind on the coasts and solar in the desert. We have huge possibilities. In a not too distant future we will be able to provide green energy for two continents.
Den session som nu pågick ägde rum i Tycho Brahe-hallen, och handlade om mer generella statements. Straxt senare skulle en annan session sätta igång samtidigt i Karen Blixen-hallen, där mer specifika förhandlingar skulle äga rum. Förberedelserna för dessa förhandlingar var alltså i full fart, där de olika grupperna sitter i egna möten och tar fram sin strategi.
Jag fick ett meddelande från en vän som jobbar för G77-gruppen, som har varit med i dessa sammanhang länge och är rätt luttrad.
”A disaster. Everything around me. A disaster. I am out of words.”
Mycket riktigt, när förhandlingarna skulle sätta igång i Karen Blixen så blev de direkt stoppade. Först med hänvisning till att det saknades översättare, vilket det gjorde. Jag och Erik fortsatte följa händelserna i Tycho Brahe istället, där Hugo Chavez håll låda och bröt mot både talartid, vett och etikett. Även om Chavez sa några bra saker.
Det började med att det går omkring ett spöke i Köpenhamn, som ingen vågar tala om. Kapitalismens spöke, och sedan en lång utläggning om Jesus, kameler och socialismens generella förträfflighet. Eller som någon sa på twitter:
”Christ, camels, and planetary destruction. This speech is fun.”
Sedan om bankerna, och de miljardsummor som satsades på att rädda dem.
”I have forgotten the number, but it’s astronomical. The rich are destroying the planet. Maybe they are planning to go to another planet afterwards, but I see no other one. I don’t know.”
Den stackars översättaren började småskratta och ha lite svårt att fortsätta översätta.
”If climate was a bank, the rich countries in the world would have saved it by now.”
Men straxt därefter verkade Chavez bli lite allvarligare och faktiskt tala om det som står framför oss, de sista två dagarnas förhandling.
”We cannot accept a document from nowhere, out of the blue. The working groups are the legitimate ways to process documents.”
Förhandlingarna i Karen Blixen verkade fortfarande vara uppskjutna. Men vi var så hungriga att vi tog risken att missa förhandlingarna, och gick och åt lunch. Klockan var nu 16.30.
Under hela dagen hade aktionen ”Reclaim Power” ägt rum. De delegater som fått officiell ackreditering, men nu blivit utstängda tågade mot Bella Center och försökte ta sig in. Parollen var ”konfrontativ, men utan våld”, vilket alla höll sig till. Förutom polisen.
Vi tillbringade resten av den sena eftermiddagen åt att mingla runt, vi stod länge och pratade med Naturskyddsföreningens lobbyister. Sen hade vi lite FYEG-interna saker att hantera, och vips var så var klockan 21.00. Förhandlingarna som hade varit uppskjutna gång på gång under hela dagen, till förmån för informella konsultationer, skulle nu äntligen börja 21.30. Så jag och Erik bänkade oss i Karen Blixen.
Straxt innan 22 satte det hela igång. Mötesordföranden öppnade med att konstatera att det hade varit en riktigt lång dag och fortsatte sedan med att ge ordet till ordförande för Ad-hoc Working Group on Long-term Cooperative Action (AWG-LCA), alltså den arbetsgrupp som jobbar med att ta fram ett nytt avtal. För att repetera så heter den andra arbetsgruppen Ad-hoc Working Group on Further Commitments for Annex I Parties under the Kyoto Protocol, AWG-KP. Att jobba aktivt med båda dessa arbetsgrupper är alltså det som kallas two-track, eller tvåspårslösningen.
Mötesordföranden sa ”Never before have we embarked on such a momentous task, fulfilling the Bali Plan of Action. We have done our best, but now the responsibility to complete the documents is now handed over to the COP”
Därefter kom många kommentarer där arbetsgruppens hårda arbete applåderades varmt. Även om många är djupt oense om både process och politik, så finns det en sorts kamratliga anda av att alla vet att alla jobbar fruktansvärt hårt och knappt fått någon sömn under tiden här.
Mötesordförande fortsatte med att skämta: ”We need to be careful with our most precious and scarce resource at the moment. Time to sleep.”
Därefter fick Sveriges märkbart utmattade chefsförhandlare Turesson ordet och repeterade budskapet: ”Time and sleep now an extremely scarce resources. We need to work hard to accomplish this in time”
USA fick ordet: Two years have passed since Bali, now we must reach a closure. We are ready to sit down and negotiate specifics.
Jag var naiv och tänkte att nu är det väl ändå dags för diskussion själva substansen i avtalet. Men istället bröt diskussionen lös kring procedur. Vad är det vi ska utgå ifrån? Text från öppna arbetsgrupperna eller från de informella förhandlingarna?
Tuvalu: We are not clear on how we are to proceed, you put us in very difficult position.
Venezuela: We demand that our work is based on the text processed in the working groups.
Cuba: We are discussing the most important topic on the international agenda. We need a transparent process, this is wasting our time.
Guatemala fick sedan ordet och kritiserade att vi inte diskuterade substans i denna sena timma. Sen följde en ordväxling som jag inte helt hängde med i, men de kom överens att anta utkastet från arbetsgrupperna och börja behandla den. Men det skulle tydligen inte göra nu, utan istället skulle mötet abrupt avslutas.
Jag gick fram och pratade lite med min vän som jobbar för G77, och gratulerade honom till att få avlutande arbetsdagen redan straxt efter midnatt. Han skrattade och sa att nu ska vi sätta oss i möte och diskutera hur vi ska göra imorgon.
Jag och Erik stannade kvar en stund till och växlade ord med andra från FYEG, men sedan lämnade vi Bella Center för sista gången under COP15. Från och med nu så får det bara vara 12 personer från de tusentals ungdoms-NGOs som sökt ackreditering.
Jag kom hem, ögnade igenom nyhetskommentarerna från kvällen och somnade straxt efter 02.
I skrivande stund är det torsdag och straxt dags för lunch. Jag ägnade förmiddagen åt att sova ut lite och författa detta inlägg. Nu väntar en ny dag!
Idag så skriver jag på SVT Debatt om att ”miljöminister” Carlgren försöker komma billigt undan och Erik på SvDs Brännpunkt om att klimatambitionerna måste höjas.
