På väg till Sheik Hussein Bridge, en av få gränspassager mellan Israel och Jordanien, stannade den skruttiga lilla bilen till vid ett vägskäl på Västbanken. Jag var egentligen på väg från Jerusalem till Beirut, men då relationerna mellan Israel och Libanon är minst sagt problematiska behövde jag ta omvägen via Amman. Vi klev ur bilen och tittade ut över det torra landskapet. På olika sidor om vägen fanns två jordbruk, ett israeliskt och ett palestinskt. Det israeliska jordbruket var modernt och välfungerande – med växthus, traktorer och konstbevattning. Det palestinska verkade mer tillhöra det förra årtusendet och såg ut att dö ut av torkan.
På en knagglig engelska berättade den palestinske bonden att i år var första gången i hans familjs historia som det inte hade regnat i november och att han därför var mycket orolig för hur skörden skulle klara torkan och att familjens försörjning äventyrades.
Det var mitt första möte med klimatförändringarnas effekter, så som de uppstår redan här och nu. Den slår också hårdast mot de fattigaste, de som saknar resurser att anpassa sig. Enligt en ny studie från US National Academy of Sciences kan uppemot 40% av världens matproduktion slås ut på grund av klimatförändringarna – samtidigt som befolkningen växer.
Resan mot Beirut forsatte. Jag hade varit en vecka på en studieresa i Israel/Palestina och skulle nu medverka på en konferens om dialog mellan ungdomsorganisationer i Sverige och Libanon. Det var oerhört spännande att få en inblick i den mångfald av perspektiv som rymdes i dessa möten, i kontrast till de stereotypa bilder vi möter i medias rapportering. Men den starkaste upplevensen var när vi besökte det palestinska flyktinglägret Shatila. När man ser den misär och hopplöshet som människor där lever i, då förstår man varför tiotusentals migranter varje år betalar dyra pengar till människorsmugglare för en osäker biljett till Europa. Att på små skrangliga båtar korsa Medelhavet med fara för sina liv, i hopp om en fristad. Att besöka Shatila var en av de starkaste upplevelserna i mitt liv och har förändrat mig för alltid.
Engagemang uppstår inte i ett vakum. Mitt politiska arbete har sin bakgrund i händelser och erfarenheter som påverkat mig. Att se samhällsproblem, fattigdom, konflikter och klimatförändringar på nära håll har bidragit till att forma mig som människa och politiker. Den här texten beskriver min bakgrund och vad som lett fram till att jag valt att kandidera till Europaparlamentet.
Mitt engagemang och min vilja att förändra världen runt omkring mig började tidigt, i skolans elevråd. Jag ville att den vegetariska maten skulle bli bättre, att betygen skulle sättas rättvist och att det inte fick vara för många prov eller större inlämningsuppgifter på samma vecka. Min grundskola var tidigt ut med att ha starkt elevinflytande och i skolans styrelse hade elever och föräldrar majoritet. Det fanns en gemensam bild om att skolan blev bättre om alla fick vara med och påverka. Detta var mitt första möte med demokrati och det var kärlek vid första ögonkastet.
Att ha fått gehör från lärare och skolledning triggade mitt intresse. När jag sedan började med konfirmationsläsningen växte mitt engagemang. Vi samtalade om hur vi kunde göra gott för varandra, om att behandla sin nästa så som man själv skulle vilja bli behandlad. Det samtalet övergick snart till att handla om hur vi tillsammans bygger ett samhälle där alla får plats, blir sedda och hörda och tas på allvar. Från detta blev steget kort att själv vara konfirmationsledare. Vi ordnade social verksamhet och som ledare fick jag arrangera läger, utbildningar och samtalsgrupper. Senare blev jag även invald i distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Stockholm.
Men det som började som ett socialt engagemang blev successivt ett politiskt engagemang. Att inte bara hjälpa utsatta människor, men också ifrågasätta varför de är utsatta. För att citera Hélder Câmara, den brasilianske ärkebiskopen som kämpade mot militärdiktaturen 1964–85; ”When I give food to the poor, they call me a saint. When I ask why they are poor, they call me a communist.”
Insikten om att inte alla får växa upp under trygga förhållanden och övertygelsen att samhället faktiskt går att ändra på stärkte mitt politiska engagemang. Katarina är en mycket progressiv församling, med ett engagemang i asyl- och miljöfrågor och gick tidigt i bräschen för HBT-frågorna inom kyrkan.
Mitt politiska intresse tog dock en ny vändning iochmed terrorattacken den 11 september 2001 och invasionen av Irak 2003. Den kontext som kriget mot terrorismen föddes i gjorde mig mycket orolig för den politiska utvecklingen. Det blev en väckarklocka för mig om att vi står inför ett vägskäl – om vi ska värna det öppna och humana samhället eller om vi ska sluta oss samman och resa murar kring Fort Europa. Att lösningen ska stavas gränskontroller, övervakning och militära interventioner. Men mitt politiska engagemang bestod än så länge till att gå i demonstrationer, ordna diskussionskvällar och debattera på nätet.
Men i samband med kyrkovalet 2005 medverkade jag i ett radioprogram tillsammans med Mehmet Kaplan, där jag representerade Svenska Kyrkans Unga och Mehmet var presstalesman för Sveriges Unga Muslimer. Vårt samtal fortsatte efteråt och vi blev goda vänner. Det visade sig snabbt att Mehmet även satt i Miljöpartiets partistyrelse. Även om jag var mycket politiskt intresserad och hade röstat grönt 2002 så hade jag innan mötet med Mehmet aldrig övervägt partipolitiskt engagemang. Men nu bestämde jag mig för att ge Miljöpartiet en chans.
Det var lätt att känna sig hemma i MP när man träffade så många människor med samma grundläggande värderingar och drömmar om en bättre värld och jag började snabbt gå på många aktiviteter. Jag blev invald i styrelsen för Miljöpartiet Stockholms stad och i Grön Ungdoms förbundsstyrelse. I valrörelsen 2006 fick jag möjligheten att arbeta som informatör för Grön Ungdom Stockholm och satt i debatter på gymnasieskolor dagligen – en mycket bra praktiskt erfarenhet i retorik och kampanjarbete.
I förbundsstyrelsen fick jag ansvar för de internationella frågorna, vilket innebär mycket arbete med Federation of Young European Greens (FYEG). Det var mycket givande att få ett vidgat perspektiv på hur gröna från andra delar av Europa såg på EU, även om jag då som nu har svårt för den okritiska hållning som präglar stora delar av de gröna i resten av EU. En av de insatser jag är mest stolt över är att jag på FYEGs General Assembly i Wien 2007 var med och stoppade styrelsens förslag att vi skulle stödja Lissabonfördraget – som i min mening innebär att allt för mycket makt centraliseras till Bryssel. Året därpå var jag även med i FYEGs working group on social inclusion of migrants och bidrog till att utforma en politik som handlar om hur samhället ska vara inkluderande för alla – snarare än att migranter ska anpassa sig och integreras till.
2008 valdes jag och Maria Ferm till språkrör av Grön Ungdoms riksårsmöte. En spännande tid började där jag vässades som debattör, fick insyn i arbetet i riksdagsgruppen och partistyrelsen och fick genomföra kampanjarbete runt om i hela landet.
Engagemanget inom Grön Ungdom gav även möjlighet till många studieresor där jag med egna ögon sett lyckade biståndsprojekt i Rwanda och misslyckade fredsprocesser i Israel/Palestina. Möten med egyptiska feminister, serbiska miljökämpar och polska HBT-aktivister lärde mig att världen inte är svartvit och att de enkla lösningarna sällan är de bästa. Som språkrör arbetade jag med praktiskt taget alla politiska frågor, även om det för mig blev ett tydligt fokus på klimatet.
Jag deltog som ungdomsrepresentant i svenska regeringsdelegationen till FNs Kommission för Hållbar Utveckling i New York 2008 och som delegat för FYEG på klimatmötet COP 15 i Köpenhamn, COP 16 i Cancún och COP 19 i Warszawa.
Efter att jag och Maria Ferm avgick som språkrör för Grön Ungdom 2011 och jag sa upp mig från riksdagskansliet så kände jag att jag behövde en paus från heltidsengagemang i partiet. Sedan dess har jag arbetat som strategisk kommunikatör hos Sveriges Ingenjörer, som politisk sekreterare hos kommunledningen i Haninge och som programchef på tankesmedjan Fores. Det har verkligen varit nyttigt att få nya perspektiv, nätverk och erfarenheter utanför partipolitiken, även om jag också fortsatt mitt engagemang inom MP, främst som ledamot av Stockholms kommunfullmäktige. Men nu känner jag mig mer än redo att ta klivet tillbaka fullt ut.
De internationella frågorna har löpt som en tråd genom mitt politiska engagemang – från engagemang inom kyrkan och Grön Ungdom till besök av flyktingläger och klimattoppmöten. De samhällsproblem som mer än andra får mitt hjärta att brinna är de som kräver ett engagemang bortom nationsgränser. Därför är det ett självklart steg att nu kandidera till EU-parlamentet – för att vara med och bygga ett hållbart och humant Europa.