Om Miljöpartiet, Europas framtid och behovet av konstruktiv EU-kritik

Miljöpartiets politik har alltid varit gränslös. Solidaritet med alla världens människor har sedan partiets grundande varit en av våra tre grundpelare, tillsammans med solidariteten med kommande generationer samt solidariteten med djur, natur och det ekologiska systemet. Den gröna idéströmningen är global – internationellt samarbete, öppnare gränser och ömsesidigt kunskapsutbyte mellan kulturer är självklara delar av den gröna politiken i Sverige, hos våra systerpartier i Europa och i andra delar av världen.

Vi gröna har alltid haft en stark tilltro till internationella samarbetsorganisationer. Samtidigt var vi tidigt skarpa kritiker mot det EU-samarbete som exkluderade stora delar av Europa, som motarbetade medlemsländernas miljöambitioner och som byggde en ineffektiv och odemokratisk byråkrati.

EU-kritiken ledde till stora väljarframgångar i samband med EU-inträdet. I det första svenska Europaparlamentsvalet 1995 var Miljöpartiet en av få kritiska röster och vann stöd av hela 17,2 procent av väljarkåren. Sedan dess har EU-kritiken under lång tid varit en av partiets paradgrenar. Men EU-kritiken har alltid varit en kritik mot EU som institution – aldrig en kritik mot europeiskt och internationellt samarbete. Partigrundaren Per Gahrtons bok ”Istället för EG” från 1990, låg länge till grund för partiets EU-politik. Den var då inriktad till att undersöka alternativ till EG som också svarade för integration och samarbete, exempelvis OECD, Europarådet och FN.

Strax före Europaparlamentsvalet 2009 beslutade Miljöpartiet de gröna att inte längre verka för utträde ur unionen. Det beslutet togs i en medlemsomröstning, ett unikt exempel på direktdemokrati inom svensk partipolitik. Ett centralt argument i den debatten var att desto längre integrationen verkat, desto rimligare blir det att åstadkomma förändring inifrån snarare än att kliva ur. Ett andra argument var att unionen inte längre var samma rikemansklubb som den var vid inträdet 1994. Många öst- och centraleuropeiska länder som för tjugo år sedan varit kommunistiska diktaturer hade blivit integrerade medlemsstater inom EU. Ett tredje argument var att allt fler samhällsproblem kräver gränsöverskridande lösningar, där klimatförändringarna är ett tydligt exempel. Då som nu tycker jag att det var rätt beslut.

Men att Miljöpartiet valde att släppa kravet på EU-utträde var dock aldrig synonymt med att partiet skulle släppa sin EU-kritik. Så har det i stor utsträckning ändå blivit.

Efter medlemsomröstningen 2008 har vare sig Miljöpartiets nuvarande språkrör eller dess företrädare på allvar kritiserat de problem som EU fortfarande står inför. Detta trots att de närmast blivit värre under de år som gått sedan Miljöpartiet ändrade ståndpunkt. Samma attityd präglar hela partiet. Resultatet av medlemsomröstningen, som visade tydligt stöd till att släppa kravet på EU-utträde, har lagt sig som en våt filt över partiets EU-kritik. Poängen med den nya linjen var dock inte att kritiken skulle tystna, utan att den skulle bli mer konstruktiv och framåtsyftande.

Trots att en grundtanke med EU var fri rörlighet och trots att EU på grund av sin åldrande befolkning kommer att behöva mer invandring i framtiden är murarna kring Fort Europa fortfarande höga. Bara den senaste månaden har denna politik kostat över 600 människoliv när små, skrangliga och överfyllda flyktingbåtar försökt korsa Medelhavet i hopp om frid och fred. Ändå ser vi inga tecken på förändring.

Den institutionella oförmågan till reform hindrar även i sig självt en progressiv klimatpolitik och cementerar unionens problem. EU tog inte på sig ledartröjan vid klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 och ser inte heller ut att göra det vid höstens möte i Warszawa. EU har även misslyckats med att reformera sitt system för handel med utsläppsrätter, trots dess enorma potential för kostnadseffektiva utsläppsminskningar.

Som botemedel på EU-krisen förespråkar kommissionens ordförande José Manuel Barroso mer överstatlighet, mer centralisering och mer makt till Bryssel. Med andra ord mer av det som är själva grunden till problemen. Samtidigt lyser den svenska debatten om EU:s framtid med sin frånvaro. Vem vet vad Socialdemokraterna och Moderaterna vill med unionen? Folkpartiets euforiska inställning till samarbetet har visserligen fått sig en törn, men partiet är nästan ensamt om att tala om vilket Europa de vill se i framtiden. Miljöpartiet har däremot blivit osäkra i sin egen EU-politik. Många legitima anledningar till att kritisera vad som händer inom EU har förflutit utan att Miljöpartiet höjt rösten. Att vi inte längre vill gå ur EU betyder inte att allt som Miljöpartiet under årtionden har kritiserat plötsligt har blivit bra. Tvärtom är unionens problem mer uppenbara än någonsin.

Miljöpartiet är Sveriges tredje största parti. Vi behöver en tydlig vision om vilket Europa vi vill se i framtiden.

Jag vill se ett hållbart och humant Europa, där vi tar ansvar både för klimat och mänskliga rättigheter. För att nå dit måste även EU som instutition bli mer öppet och demokratiskt.

1 thought on “Om Miljöpartiet, Europas framtid och behovet av konstruktiv EU-kritik”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *