Det blev minst sagt en hel del snurr kring mitt inlägg om att MP är emot datalagringsdirektivet. Intensifier skrev två inlägg och menar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet är EU-kramande svikpartier och jag inte kunde bestämma mig. Thomas Tvivlaren undrade om jag sov.
Christian Engström skrev att ”Sverige måste inte alls införa datalagringsdirektivet. Vi kan hänvisa till Artikel 8 i Europakonventionen, som säger att var och en har rätt till skydd för sitt privatliv och sin korrespondens.”
HAX menade att ”Goda människor som Jakop Dalunde borde vara sitt partis samvete, inte dementimaskiner.”
Och visst, vän av ordning kanske frågar sig varför just jag plockar upp denna fana, det finns ju en sinnebild av att ungdomsförbunden ska vara radikala och rebelliska populister. Varför ska jag ge mig ut på styva linjen för att nyanserat förklara vad partiet menar och riskera att framstå som den värsta gråsossepragmatikern?
Det skulle ju onekligen varit enklare för mig att antingen ducka eller som både Magnus Andersson och Niklas Wykman dra till med något som låter bra, men som de sedan måste backa från.
Men jag tycker att detta är en viktig fråga som måste diskuteras sakligt, ingen vinner på att debatten lägger sig eller tar sig populistiska tendenser.
Så, jag tänkte lyfta fram några frågor och svar från kommentarsfälten på dessa bloggar:
“Just tell me: hur är detta överhuvudtaget i linje med miljöpartiets syn på migrationspolitik? Datalagring passar som hand i handske med Fort Europa, och om man kompromissar den typen av frågor för att vinna val, då är jag osäker på varför man ens har en politisk linje att gå till val på.”
Det är det inte. Vi avskyr i grunden datalagringsdirektivet. Det strider mot de mänskliga rättigheterna, och vi vill få detta prövat i europadomstolen.
Sverige behöver inte införa datalagring. Tvärtom har vi ett guldläge för att avskaffa det i hela EU, något som Mp och V borde inse. Dessa båda EU-kritiska partier borde vara lite aktivistiska istället för att lyda varje blinkning från Bryssel.
Jag tycker denna diskussion blir lite märklig, som om problemen kunde lösas i en handvändning. Om bara “insikten” infinner sig. Det är inte så att Miljöpartiet eller Vänsterpartiet saknar insikt i hur EU-maskineriet fungerar.
Det finns inga “aha”-upplevelser som kan stoppa datalagringsdirektivet, bara hårt arbete för att få rätt beslut i domstol och ministerråd.
“Det gäller bara att så många som möjligt puttar på det från så många olika håll som möjligt. Men då gäller det att man är med och bygger istället för att samförståndsmysa med Bodström!”
Vi är med och puttar. Att motarbeta övervakningssamhället och integritetskränkande lagstiftning är en av våra viktigaste valfrågor.
Jag skrev klart och tydligt i inlägget att det finns ingen överenskommelse med Bodström. Det finns ingen längtan till samförståndsmys.
“Var står Mp, realpolitiskt? Det svaret saknas fortfarande.”
Det gör det inte alls. Såväl ideologiskt som realpolitiskt så säger vi hela tiden sagt nej till datalagringsdirektivet.
Jag har stor förståelse för att piratpartiet gärna vill få det till att vi säger ja till datalagringsdirektivet av valtaktiska skäl.
Jag har också viss förståelse för hur det skulle gå att vantolka Ulf Holms uttalande som att vi säger ja till datalagringsdirektivet. Det var därför jag skrev inlägget.
Holms uttalande betyder INTE ja till direktivet, eftersom frågan som ställdes till Holm av journalisten var den principiella “Måste inte medlemsstater implementera EU-direktiv?”
Och på den frågan är svaret ja. Det finns ju undantag, men dessa bygger på att direktiven är oviktiga (avloppsdirektivet), att kommissionen bedömer det mer strategiskt att vänta (euron) eller att medlemsstaten är stor och att det finns bred inhemsk politisk uppslutning (brott mot stabilitetspakten).
Datalagringsdirektivet passar inte in på något av dessa och kommer med stor sannolikhet enforceras av EU-maskineriet, då det har stöd av socialdemokraterna och de borgerliga partierna.
Men det betyder inte att vi ger upp utan strid och därmed lägger oss platt. Politiska processer är komplexa och ytterst sällan binära.
Vi kan strida tillsammans eller så kan vi lägga vår energi på att smutskasta varandra.
EUs kraft att “enforcera” datalagringsdirektivet tror jag inte är så himla stark. Kan Rumänien kan vi. Det är bara att inleda en process för att fälla det i Sverige, så kan ringarna sprida sig över hela Unionen sedan. Att veta exakt vad som händer är ju omöjligt, men det är garanterat rätt håll att blicka åt.
Om det nu mot förmodan skulle förhålla sig på detta sätt, så vore ju det fantastiskt. Men jag tror det är vanskligt att utgå ifrån det.
