Arkiv för ‘Malmö’ kategori

Maria Ferm, jag och Annika Hirvonen på Newsmill om folkomröstningen

21 april, 2010

Se här:

Stockholm står idag inför en enorm utmaning. Stockholm väntas växa med 600 000 personer – ett Göteborg – fram till 2030. Frågan är, ska vi satsa våra gemensamma resurser på trafiklösningar som vi vet minskar trängseln, kortar restiderna och leder till minskade utsläpp? Eller ska vi kasta pengarna i sjön? Förbifarten löser inte något av de problem som Stockholm står inför. Tvärtom skapas en rad nya.

Trängseln i innerstaden minskar inte. 75 procent av biltrafiken har innerstaden som mål. Det enda sättet att minska trängseln är att satsa på kollektivtrafik eller minska den totala trafikmängden. All forskning visar att fler motorvägar leder till fler bilar och ökade utsläpp. Utsläppen från transporter i Sverige har ökat stadigt sedan 1990. Med förbifarten garanterar vi att utsläppskurvan fortsätter peka uppåt.

Ett fullsatt tunnelbanetåg ersätter tio kilometers bilkö. Med 28 miljarder på nya spår, tunnelbanor och annan kollektivtrafik kan vi korta restiderna radikalt i hela stockholmsregionen.

Vi tror att stockholmarna är tillräckligt kloka för att avgöra sin egen framtid. Vi ser fram emot en folkomröstningskampanj där alla fakta kommer upp på bordet.

Krönika i Grönt: Övergång i stället för undergång

22 december, 2009

Publicerad i Miljöpartiets medlemstidning Grönt 2009:5

Jag kände länge ångest över klimatförändringarna. Som värst var det i februari 2007, då IPCC:s senaste stora rapport presenterades med olika framtidsscenarier för utsläppsminskningar. Ett scenario ställde hela min framtidssyn uppochned.

Det var det scenario där vi stoppade alla utsläppen globalt direkt. Stängde ner alla kolkraftverken, parkerade alla bilarna och släppte ut alla djuren från slakterierna, vilket vore ett fantastiskt scenario. Problemet var bara att även om vi lyckades med detta, så hade redan tillräckligt mycket växthusgaser läckt ut i atmosfären för att de klimatförändringar, som redan nu pågår, skulle fortsätta och dessutom öka gradvis i hundratals år framöver.

Tyvärr var vår planets inbyggda klimatairbag, regnskogarna och världshavens kolsänkor, nyttjade till bristningsgränsen och kunde inte längre ta upp mer koldioxid. Koldioxidkoncentrationen i atmosfären var redan tillräckligt hög för att driva klimatförändringar och det skulle ta ett halvt millennium innan naturen hade hunnit sänka värdena till normala nivåer. Jag satt där fastklistrad vid siffrorna. Helt plötsligt kändes allt meninglöst. Det är kört. Klimatångest fungerar som de flesta andra typer av ångest. Det är lätt att vilja projicera ångesten på andra, att inte vilja vara ensam.

Det blev tydligt vid en av de första föreläsningarna jag höll om klimatförändringarna, på en skola i en av Sveriges mest borgerliga kommuner. Fördomsfull som jag var antog jag att de skulle vara svårövertalade, så jag öppnade hårt och argumenterade tufft om kris och katastrof. Men när frågorna kom blev jag förvånad.

”Betyder det att det är kört?”, ”Om det är så här illa, vad kan vi då göra?”

Hela mitt fokus och min energi hade varit på problem, inte på lösningar. Det var märkbart svårt att växla från ångest till entusiasm. Tyvärr lämnades åhörarna med mer av det förra än det senare. På tåget hem kom insikten att vi inte kan bygga vår argumentation på skuld och skam. Det vi måste kommunicera till väljarna är hopp.

Jag tror tyvärr att Miljöpartiet länge har varit fast i samma problem. Vi har varit så vana att ingen lyssnar, att ingen förstår, att vi tar i från tårna för att visa att vi faktiskt står inför stora problem. När klimatdebatten kom igång på allvar efter valet 2006 togs vi på sängen, ovana vid ett klart stöd i opinionen för offensiv klimatpolitik. När alla pratade om Miljöpartiets frågor frågade sig många varför Miljöpartiet inte lyfte i opinionen. Jag tror att en viktig anledning till att vi stannade kvar kring 5 procent var för att vi fortsatte att prata klimat som vi alltid gjort, som om ingen annan förstod.

Jag menar inte att vi gjorde fel förut, utan att vi inte hängde med när debatten förändrades i grunden.

Lyftet kom i stället i EU-valet. Vi lyfte fram konkret politik som vi själva kände entusiasm för. Vi kommunicerade tydligt att gröna investeringar ger jobb. Järnväg och kollektivtrafik är smartare och smidigare än bil och flyg, ekologisk och närproducerad mat är hälsosammare för oss och förnybar energi ger frihet från fossil energi. Helt plötsligt hände något. Vi ligger nu nästan dubbelt så högt i opinionen som i förra riksdagsvalet. Våra företrädare räknas bland de mest förtroendeingivande i Sverige.

I stället för att prata om mänsklighetens undergång berättar vi nu om mänsklighetens övergång. Övergång till ett samhälle som faktiskt är bättre, där människor är lyckligare. Vi övervann ångesten och fann hoppet.

Det goda Sverige

20 december, 2008

Oroligheterna i Rosengård skapar debatt. På Newsmill finns nu ett par inlägg, flera lyfter fram ansvaret hos de som bor i Rosengård. Här är nog mitt favoritcitat:

Frågan är om det finns något land i Europa som gjort mer än Sverige de senaste decennierna för att integrera människor från andra länder. Ett oräkneligt antal projekt har genomförts, muslimer har kunnat praktisera islam fritt och uttrycka vilka kritiska idéer om samhället som helst utan att drabbas av repressalier. Muslimer har dessutom i minst två decennier haft goda relationer med regering och riksdag som ofta lyssnat till deras idéer.

Detta tycker jag är mycket intressant. Textförfattaren, Aje Carlbom, menar alltså här att det svenska samhället minsann har gjort sitt. Dragit sitt strå till stacken. Tillochmed låtit bli att använda repressalier när muslimer säger vad de tycker. Vilket fantastiskt land Sverige är.

Det måste helt enkelt vara fel på dom där andra. Allihop. Generellt.

Malmö, min andra stad

13 december, 2008

Jag har egentligen inte tillbringat särskilt mycket tid i Malmö. Jag kan heller inte säga att jag känner staden särskilt bra. Men ändå är något som känns lite extra varje gång jag är där. Mångfalden, närheten till kontinenten och en härlig känsla av livsbejakande. På något sätt förknippar jag ordet frihet med Malmö. Det har på kort tid blivit min andra svenska favoritstad, efter Stockholm.

Här ett kort inslag på engelska om staden, som jag hittade hos Aqurette. Det är alltid kul att se sånt med ett utifrånperspektiv.