Idag skriver jag och Maria Ferm på DN Debatt om miljöbilsmyten, med anledning av vår motion till partiets kongress nu i helgen.

DN Debatt tog in 2300-teckensversionen, som nu ligger uppe på nätet.

Vi skrev också en längre version, här är den:

Miljöpartiet de gröna har varit miljöbilspartiet nummer ett i Sverige. Genom statligt stöd till etanolproduktion och etanolbilar, lagen om att alla mackar måste erbjuda alternativa drivmedel och en rad andra politiska styrmedel har tusentals svenskar uppmuntrats att köpa en så kallad miljöbil. Sverige är tillsammans med Brasilien världsledande inom alternativdrivmedel.

Alltihop skulle vara en ren solskenshistoria om det inte vore för en liten detalj. Det finns inga miljöbilar.

Grön Ungdom kommer på Miljöpartiet de Grönas kongress i veckan att motsätta sig förslagen om att den som byter sin gamla bil mot en ”miljöbil” får pengar av staten. Detta gör vi av två skäl:

För det första saknas idag och inom överskådlig tid hållbara alternativ till fossila fordonsbränslen för bilar.

Flytande biodrivmedel som etanol och biodiesel finns idag ute på marknaden i ganska stor skala, men kommer inte att kunna täcka mer än några procent av världens totala behov av transportbränsle eftersom marken inte på långa vägar kommer att räcka till att odla både biogrödor och mat. Dessutom frigörs stora mängder koldioxid när gräs- eller skogsmark omvandlas till odlingsarealer för biogrödor, vilket gör att detta bränsle knappast kan anses helt ”rent”.

Alternativ som biogas- och elbilar är bra mycket bättre, men enligt regeringens prognoser kommer endast någon enstaka procent av energin inom transportsektorn utgöras av el eller biogas år 2020.

För det andra är det en ytterst smutsig historia att tillverka en bil. En stor del av bilens totala utsläpp under ”livscykeln” sker just under tillverkningen. Därför är det långt ifrån säkert att klimatet tjänar på att människor byter sin gamla smutsiga bil mot en något mindre smutsig.

Skrotningspremien kommer att leda till en situation där konsumenten väljer att köpa ny bil istället för att välja att åka mer kollektivt eller köpa en cykel. Detta gynnar inte klimatet.

Sanningen är att utsläppen från transportsektorn i Sverige ökat stadigt varje år sedan 1990, om vi bortser från de senaste årens finanskris. Trots bränslesnålare motorer och ökad andel etanol och biodiesel i tanken stiger utsläppen hela tiden. Alla klimatvinster som görs när vi byter bränslet äts upp av den ständigt växande bilparken. Fler ”miljöbilar” leder inte till minskade utsläpp.

Vi är medvetna om att många på framförallt landsbygden kommer att behöva bilen under ett antal år framöver. Vi är därför mycket positiva till det så kallade konverteringsstödet – stöd till att bygga om bensinbilar till bilar som kan drivas av alternativa drivmedel. Alternativ som etanol, biogas eller elbilar ska framför allt användas där det inte är möjligt att bygga tåg eller annan kollektivtrafik eftersom tillgången inom överskådlig tid kommer att vara begränsad.

Målet för svensk energi- och transportpolitik måste vara att minska utsläppen. Inte att folk ska köpa fler bilar som släpper ut lite mindre koldioxid än de gamla. Klimatet bryr sig inte om hur många miljöbilar som kör på vägarna. Klimatet bryr sig bara om hur mycket växthusgas som släpps ut.

Det är inte bilen som är problemet utan bränslet, brukar de borgerliga partierna säga. Det är ett uttalande som har väldigt lite med verkligheten att göra. Teoretiskt sätt går det kanske att tillverka ekologiska bilar av naturliga råvaror som drivs av ett helt miljövänligt bränsle. Men att enbart sätta sin tilltro till snabba tekniska innovationer och bara hoppas på det bästa är naivt. När våra barn och barnbarns framtid står på spel så måste vi vara realistiska.

Motorvägspartierna i regeringen brukar framhålla bilen som den viktigaste av frihetssymboler. Så fort någon ifrågasätter normen om att alla ska sitta i varsin tvåtons plåtlåda och svettas börjar det ropas om tagelskjorta och självspäkning. Samtidigt så orsakar vårt bilberoende samhälle klimatförändringar som riskerar frihetsberöva miljontals människor över hela världen. Medan vissa hellre kämpar för friheten att slippa ta bussen till jobbet så kämpar vi gröna för kommande generationers frihet att leva i ett drägligt klimat.

Grön Ungdom har naturligtvis inga principiella invändningar mot bilen. Problemet är att nästan alla bilar som tillverkas idag orsakar enorma utsläpp av växthusgaser, både vid tillverkningstillfället och när drivmedlet förbränns. Även om delar av samhället även i framtiden kommer vara bilburet så vet vi samtidigt att det finns utmärkta alternativ till bilen, särskilt i störstadsregionerna. Alternativ som är miljövänligare, snabbare, effektivare, vackrare och bekvämare. Vi förstår inte varför en politik för fler snabbtåg, spårvagnar, tunnelbanor, spårbilar, bussar och cyklar istället för fler motorvägar skulle innebära sänkt livskvalitet.

Att allianspartierna vill framstå som gröna utan att bry sig ett dugg om att minska utsläppen är inte förvånande. Men om inte ens miljöpartiet vågar driva en transportpolitik som verkligen leder till minskad klimatpåverkan, vem ska då göra det?

Det är inte genom att fega ur och anpassa oss till våra politiska motståndares retorik som vi gröna vunnit trovärdighet. Det är genom att rakryggat stå för en politik som leder framåt – mot ett långsiktigt hållbart samhälle.

Miljöbilspolitiken har nått vägs ände. Grön Ungdom kommer på Miljöpartiet de grönas kongress i veckan att motsätta sig förslagen om skrotningspremier och miljöbilspremier. Vi vill också att Miljöpartiet motsätter sig statligt stöd till bilindustrin samt att inga nya motorvägar byggs.

Share on Facebook