Publicerad i Miljöpartiets medlemstidning Grönt 2009:5
Jag kände länge ångest över klimatförändringarna. Som värst var det i februari 2007, då IPCC:s senaste stora rapport presenterades med olika framtidsscenarier för utsläppsminskningar. Ett scenario ställde hela min framtidssyn uppochned.
Det var det scenario där vi stoppade alla utsläppen globalt direkt. Stängde ner alla kolkraftverken, parkerade alla bilarna och släppte ut alla djuren från slakterierna, vilket vore ett fantastiskt scenario. Problemet var bara att även om vi lyckades med detta, så hade redan tillräckligt mycket växthusgaser läckt ut i atmosfären för att de klimatförändringar, som redan nu pågår, skulle fortsätta och dessutom öka gradvis i hundratals år framöver.
Tyvärr var vår planets inbyggda klimatairbag, regnskogarna och världshavens kolsänkor, nyttjade till bristningsgränsen och kunde inte längre ta upp mer koldioxid. Koldioxidkoncentrationen i atmosfären var redan tillräckligt hög för att driva klimatförändringar och det skulle ta ett halvt millennium innan naturen hade hunnit sänka värdena till normala nivåer. Jag satt där fastklistrad vid siffrorna. Helt plötsligt kändes allt meninglöst. Det är kört. Klimatångest fungerar som de flesta andra typer av ångest. Det är lätt att vilja projicera ångesten på andra, att inte vilja vara ensam.
Det blev tydligt vid en av de första föreläsningarna jag höll om klimatförändringarna, på en skola i en av Sveriges mest borgerliga kommuner. Fördomsfull som jag var antog jag att de skulle vara svårövertalade, så jag öppnade hårt och argumenterade tufft om kris och katastrof. Men när frågorna kom blev jag förvånad.
”Betyder det att det är kört?”, ”Om det är så här illa, vad kan vi då göra?”
Hela mitt fokus och min energi hade varit på problem, inte på lösningar. Det var märkbart svårt att växla från ångest till entusiasm. Tyvärr lämnades åhörarna med mer av det förra än det senare. På tåget hem kom insikten att vi inte kan bygga vår argumentation på skuld och skam. Det vi måste kommunicera till väljarna är hopp.
Jag tror tyvärr att Miljöpartiet länge har varit fast i samma problem. Vi har varit så vana att ingen lyssnar, att ingen förstår, att vi tar i från tårna för att visa att vi faktiskt står inför stora problem. När klimatdebatten kom igång på allvar efter valet 2006 togs vi på sängen, ovana vid ett klart stöd i opinionen för offensiv klimatpolitik. När alla pratade om Miljöpartiets frågor frågade sig många varför Miljöpartiet inte lyfte i opinionen. Jag tror att en viktig anledning till att vi stannade kvar kring 5 procent var för att vi fortsatte att prata klimat som vi alltid gjort, som om ingen annan förstod.
Jag menar inte att vi gjorde fel förut, utan att vi inte hängde med när debatten förändrades i grunden.
Lyftet kom i stället i EU-valet. Vi lyfte fram konkret politik som vi själva kände entusiasm för. Vi kommunicerade tydligt att gröna investeringar ger jobb. Järnväg och kollektivtrafik är smartare och smidigare än bil och flyg, ekologisk och närproducerad mat är hälsosammare för oss och förnybar energi ger frihet från fossil energi. Helt plötsligt hände något. Vi ligger nu nästan dubbelt så högt i opinionen som i förra riksdagsvalet. Våra företrädare räknas bland de mest förtroendeingivande i Sverige.
I stället för att prata om mänsklighetens undergång berättar vi nu om mänsklighetens övergång. Övergång till ett samhälle som faktiskt är bättre, där människor är lyckligare. Vi övervann ångesten och fann hoppet.
