COP16 går mot sitt slut. Det mexikanska ordförandeskapet har lagt fram sina texter och de bedöms av de flesta som bättre än väntat. De är långt ifrån tillräckliga för att lösa de stora problemen, men de är viktiga byggstenar inför COP17 nästa år i Sydafrika. Texterna har vunnit stort gillande av alla förutom Bolivia, så nu väntar bara beslutsprocessen. Mycket spännande.
COP 16 – Japan och Kyoto
9 december, 2010 av Jakop Dalunde Inga kommentarer »Precis som under COP15 förra året så är Kyoto-protokollets framtid en knäckfråga för att lösa förhandlingarna.
Kyoto-protokollet slöts i Kyoto 1997 och krävde utsläppsminskningar med 5,2% från de så kallade Annex1-länderna (de rika och industriellet utvecklade länderna)
USAs dåvarande president Bill Clinton skrev under avtalet, men lyckades inte ratificierade det i kongressen. I Kyoto-protokollet finns mekanismer som innebär att det först träder i kraft när 55% av utsläppen är inräknade. Hade USA ratificerat avtalet hade det börjat gälla direkt. Nu dröjde det till 2005 innan EU-länderna lyckades förhandla med Ryssland och villkorade inträde i WTO med att Ryssland skrev på Kyoto, vilket gjorde att det trädde i kraft de avtalade 90 dagar senare den 16 februari 2005. Följande bild visar signatörerna av Kyoto i grönt och resten kan ni gissa själva.
Kyotprotokollet har många brister. Dess första åtagandeperiod krävde som sagt bara 5,2 % och CDM-systemen var ofta kontraproduktiva. Men det innebar iallafall utsläppsminskningar grundat i rättvis fördelning mellan rika och fattiga länder. Därför så vill vi att en andra åtagandeperiod ska behålla det juridiskt bindande och fortsätta med rättviseprinciperna, men kräva ambitiösa utsläppsminskningar på 40% och städa upp bland CDM-systemen.
Detta är dock problematiskt för många rika länder som inte vill binda sig, som inte vill ha krav på ambitiösa utsläppsminskningar och vill istället ha krav på att fattiga länder ska göra större utsläppsminskningar. Därför sa USA nej till Kyotos första period med George W. Bush legendariska argument ”It would have wrecked our economy”
Samma ansats gör nu Japan när de rakt ut säger att de inte kan tänka sig en andra åtagandeperiod:
Japan will not inscribe its target under the Kyoto protocol on any conditions or under any circumstances.
Ett argument som Japan lyfter är att Kyotos Annex1 är utdaterat och innefattar för lite utsläpp, omkring 30%. Då kan det ju låta rimligare att utgå ifrån Köpenhamnsackordet, som omfattar 80%.
Men sanningen är mer komplex. Även om Kyoto i dagsläget inte innefattar USA så har USA enligt FNs klimatkonvention UNFCCC i Bali Plan of Action bundit sig att åta sig utsläppsminskningar. Så om man istället räknar efter Annex1-länder så omfattar det närmare hälften av de globala utsläppen, vilket även detta kan tyckas vara för lite. Men Annex1 syftade aldrig till att omfatta de länder med högst utsläpp, utan de länder med störst ekonomisk möjlighet och moralisk skyldighet att genomföra utsläppsminskningar. UNFCCC – som nästan alla länder skrev under 1992 – är kristallklar på denna punkt:
The Parties should protect the climate … on the basis of equity and in accordance with their common but differentiated responsibilities and respective capabilities. Accordingly, the developed country Parties should take the lead in combating climate change and the adverse effects thereof.
Så även om Köpenhamnsackordet innefattar utsläppsminskningar från fler länder totalt, så innebär de låga utsläppsminskningar från dem. Kyotos Annex1 de länder som primärt bör göra stora utsläppsminskningar och större utsläppsminskningar från dem.
Det handlar alltså inte bara om antalet ton eller procent utsläpp som ska minskas, utan vems utsläpp. Detta kan verka märkligt vid första anblick. Man skulle ju kunna tänka sig att det inte spelar någon roll vem som släpper ut, alla utsläpp måste minska. Men den analysen blir tyvärr naiv, snäv och kortsiktig.
Andreas Carlgren resonerar lite liknande som Japan när han säger att även om EU skulle gå upp från 20% utsläppsminskning till 30% så äts det direkt upp av Kinas utsläppsökningar, och att det därför inte spelar någon roll. Detta är att blanda ihop korten. Även om EUs utsläppskurva ser bättre ut än Kinas, så har fortfaranade Europa släppt ut koldioxid i stor skala sen mitten på 1800-talet och är därmed betydligt rikare och också större möjlighet att göra utsläppsminskningar. Självklart ska både EU och Kina minska sina utsläpp, men EU kan inte undlåta att minska sina utsläpp med hänvisning till att Kina ökar sina.
Om vi ska få ett globalt avtal på plats så måste vi hantera frågan om rättvist klimatutrymme. Det är viktigare att ett land som Sverige minskar sitt utsläpp med ett megaton än att Kina gör det. Dels har Sverige länge släppt ut mer per capita än Kina väldigt länge och dels så är Sverige rikare och har därför enligt ovan citerade konvention ett större ansvar att genomföra utsläppsminskningar.
Därför så ringar Kyoto mer träffsäkert in de utsläppsminskningar som bör göras ur ett historiskt rättviseperspektiv än vad Köpenhamnsackordet. Därför bör förhandlingarna utgå från att bygga ut och förbättra Kyoto, istället för att utgå ifrån Köpenhamnsackordet.
COP 16 – Avaaz kampanj mot Sveriges skogstokiga förslag
7 december, 2010 av Jakop Dalunde Inga kommentarer »Den globala miljöorganisationen Avaaz kör nu igång sin stora kampanj för att stoppa Sveriges urusla förslag om skogsavverkning.
Right now, international climate negotiations in Mexico are heating up. But Sweden is seeking special favours for its forest industry which would undermine the talks. Environment Minister Andreas Carlgren arrives at the summit on Wednesday, so we have just one day to shift his position — let’s call on him to oppose loopholes for loggers!
COP 16 – Jag och Anders Schröder på DN Debatt
6 december, 2010 av Jakop Dalunde 1 kommentar »Jag och Anders Schröder, ledamot i Grön Ungdoms förbundsstyrelse och en av våra skarpaste pennor, skriver idag på DN Debatt, i en replik till Andreas Carlgren. Läs här.
Om Sverige verkligen vill bli en brobyggare så finns det en rad saker vi skulle kunna göra:
• Sverige behöver tydligt ta ställning för vikten av att så snart som möjligt utreda 1,5 gradersmålet. Det nuvarande målet på att uppvärmningen inte bör passera två grader är för högt satt enligt många forskare.
• Vi bör arbeta för att EU höjer sina klimatambitioner till en 40-procentig minskning 2020, i enlighet med forskarnas rekommendationer för att kunna klara max två graders uppvärmning.
• Sverige bör omedelbart arbeta för att EU ska delta i andra åtagandeperiod i Kyotoprotokollet, oavsett om USA gör det eller inte. Utan Kyotoprotokollet kommer det bli nära nog omöjligt att skapa ett globalt klimatavtal, då många u-länder ser Kyotoprotokollet som garanten för en något så när rättvis fördelning av klimatbördan.
• Sverige bör föregå med gott exempel genom att både göra minskningar hemma på minst 40 procent till 2020, och utöver detta också bidra med teknologiöverföring och klimatbistånd som gynnar omställningen i andra länder. Behovet av ett land som tar på sig ledartröjan och vågar gå före är skriande i ett förhandlingsklimat som allt mer har utvecklats till ett race mot botten.
COP16 – Dags för vecka två
6 december, 2010 av Jakop Dalunde Inga kommentarer »Uppdateringstakten här på bloggen har tyvärr varit lite dålig, men tyvärr låg jag och Lorentz i sjuksäng under större delen av helgen. Men nu är vi igång igen.
Denna vecka sätter det igång på allvar, då miljöministrar nu börja flyga in och onsdag så börjar högnivå segmentet med deltagande från stats- och regeringschefer från hela världen.
Som tidigare nämnt så är COP16 betydligt svårare att följa än COP15. Dels är tillgängligheten till förhandlingarna mycket sämre, civilsamhällets möjlighet att få vara med i rummen är sämre och bristande övrig logistik gör det svårare att hålla koll på alla bollar. Samtidigt så bestod både torsdag och fredag förra veckan och nu måndag och tisdag denna vecka nästan uteslutande av informella konsultationer där civilsamhället inte har någon formell insyn. Vi går visserligen på möten med klimatnätverket CAN varje dag och de har ögon och öron både här och där, men på det hela taget är det svårare än COP15. Samtidigt står det i UNFCCCs stadgar att civilsamhället har rätt insyn i processerna.
Vad kommer då bli de stora frågorna för denna vecka? Just nu ser ut det ut att bli finansiering och Kyoto-protokollets framtid. Snabbstartspengarna som utlovades på COP15 måste fram och nya modeller för att hämta in och hantera den långsiktiga finansieringen måste komma på plats. Här är som sagt Norges förslag på global skatt på flyg och båthandel ett bra förslag och det vore ett stort framsteg om det kunde bli verklighet. Jag är dock skeptisk till att USA accepterar det.
USA är också en stor bov när det gäller Kyotos framtid. USA ratificerade aldrig Kyotos första åtagandeperiod på 5% minskningar, så det känns rätt avlägset att de ska skriva under på en andra mer omfattande period. Speciellt sen republikanerna tog över representanthuset och nästan alla nyvalda republikaner är klimatförnekare. Nu rapporterar även att republikanerna stänger ned kommittén om klimatförändringarna.
Mot denna bakrund känns det rätt så tröstlöst att EU säger att de kan tänka sig en andra åtagandeperiod, eftersom att de villkorar det med att USA är med på jämförbara åtaganden. Det känns tyvärr inte allt för aktuellt just nu. Därför är frågan om vi kan lyckas pressa EU till att delta i en andra åtagandeperiod i Kyoto ändå. Annars är Kyoto i allt väsentligt dött, och då kommer större delen av de latinamerikanska, afrikanska och arab-staterna att hoppa av förhandlingarna. Se mer här.
För övrigt kan jag verkligen rekommendera The Guardians miljöredaktion, de är en av få redaktioner som tar Cancún på allvar och rapporterar grävande därifrån.
COP 16 – Tuvalu
2 december, 2010 av Jakop Dalunde Inga kommentarer »Inlägg i förhandlingarna från ett av de mest utsatta länderna.
COP 16 – Skriver på SVT Debatt
2 december, 2010 av Jakop Dalunde Inga kommentarer »Idag skriver jag på SVT Debatt om Cancún, hopp och opinionstryck. Som vanligt är det inte skribenten i artikeln som sätter rubriken.
COP16 – Bakrund och öppnande stämning
2 december, 2010 av Jakop Dalunde 1 kommentar »Sättet som västvärlden agerade under förra årets COP15 var i mångt och mycket en skymf mot världens fattiga länder. De formella förhandlingarna ignorerades till förmån för informella möten där alla parter inte hade insyn. I slutet så plockades Köpenhamnsackordet ut ur USAs bakficka, och det hade ingen nämnvärd grund i förhandlingarna.
De flesta utvecklingsländer upplever med viss rätta att de rika länderna inte tar förhandlingarna på allvar och att de inte har några egentliga ambitioner att genomföra reella utsläppsminskningar.
För de fattiga länderna är Kyoto-avtalets princip om gemensamt men differentierat ansvar central. Den innebär att de länder som blivit rika genom fossileldad industrialisering har dels bättre förutsättningar, men också historiska skäl att ta ett större ansvar. Därför vill de att ett nytt klimatavtal ska baseras på Kyoto-avtalet genom att inrätta en andra åtagandeperiod för 2012 och framåt.
När Japan och Kanada inför COP15 deklarerade att de inte kommer försöka att att uppnå målen uppsatta i Kyotos första åtagandeperiod fram till 2012 och när EU på förmötet i Bangkok slog fast att de inte vill basera ett nytt avtal på de förhandlingar som pågår i arbetsgrupperna KP och LCA (det som kallas för two-track), utan istället vill ha ett helt nytt avtal (det som kallas för single track) så innebar det en stor kris i förtroenderelationen mellan rika och fattiga länder.
Denna förtroendekris präglar även förhandlingarna. Det blev visserligen något bättre när EU nu inför COP16 bytte linje och accepterade att ett nytt avtal skulle baseras på Kyoto och förhandlingarna i de två arbetsgrupperna. Det är dock viktigt att tillägga att det mellan raderna framgår att EU bara accepterar en andra åtagandeperiod om USA också gör det, liknande uttalanden har även Australien gjort.
Igår så sa Japan helt öppet under förhandlingarna att de inte tänker acceptera en andra åtagandeperiod överhuvudtaget, vilket är extremt problematiskt. Självklart går det att ha en andra period utan Japan, precis som det gick att ha en första period utan USA, men det blir betydligt svårare att sy ihop ett sammansatt paket då.
Ett stort framsteg sedan COP15 är att det mexikanska ordförandeskapet har lagt ner mycket arbete på att bygga tillbaka tillit. Mexicos miljöminister har rest runt mycket i syd och fört dialog. Ordförandeskapet tar också tydlig ställning för Kyoto och two-track, vilket gör syd lungnare. Många nämner detta i sina anföranden och tackar Mexico för deras ansträngningar ”to build back trust.”
För att ett bra avtal ska kunna komma plats på COP17 nästa år så är det avgörande att COP16 slår fast att avtalet ska baseras på Kyoto och two-track och därför är det en central del i de öppnande förhandlingarna.
Här kommer några citat från plenum:
Indien:
Vi får inte lämna principerna från Kyoto. Det får inte bli något gap mellan Kyotos åtagandeperioder och därför måste ett nytt avtal om en andra åtagandeperiod vara på plats innan 2012. Hittills Annex 1-länder (De rika länderna) har inte visat att de kan uppfylla det de lovade i den gångna åtagandeperioden. För att vi ska lita på Annex 1 är allvarliga med en andra åtagandeperiod så måste de innan dessa möta kraven från den första perioden.
(…) Alla människor har rätt till utveckling och därför vi måste räkna utveckling/utsläpp per capita.
Grenada som talesperson för Small Islands and Developing States
Vi lider redan nu från klimatförändringarna. Vi har inte ekonomiska eller teknoligiska möjligheter att klara av den adaptation (att skydda sig mot pågående och framtida irreversibla klimatförändringar) som krävs. Vi behöver och har rätt till stöd i vårt arbete med adaption. Vi har förhandlat om detta i fem år nu och inget händer. Klimatförändring accelererar, torkan blir betydligt värre. Klimatförändringarna förstör stora delar av vår GDP.
(…) Vi måste stänga kryphålen i LULUCF (vilket jag skrev om på SvD Brännpunkt tidigare, se här och här) och åtgärda AAU-överskottet. Annex 1 måste visa ledarskap och visa att de är seriösa. De som säger att det behövs mer tid har fel. Det som behövs är mer ledarskap. Vi borde ta beslut så fort som möjligt för att det ska bli så enkelt och billigt som möjligt att lindra klimatförändringarna.
Yemen/G77-China
Våra medlemsländer lider redan av klimatförändringarna. Det får inte finnas något gap mellan första och andra åtagandeperioden. Vi är kritiska mot de parter som försöker fördröja förhandlingarna och vill avskaffa Kyoto. Utsläppsminskningsmål för KP 2012+ borde fastslås redan här i Cancún. Stort gigatongap (detta är ett nyckelbegrepp, som mycket väl kan bli det viktigaste för COP16, mer om det i senare blogginlägg) mellan Annex 1 utsläppsmål och vad forskningen kräver.
Annex 1-länder måste engagera sig seriöst i förhandlingarna.
Egypt/Arab group
Kyoto har trots sina brister visat på vissa framsteg. Vi kan inte fortsätta förhandlingar utan att basera dem på Kyoto.
EU
Window of opportunity is rapidly closing. Utvecklade länder har ansvar att leda utvecklingen. Vi arbetat framgångsrikt, trots att vi bara står för 11% av utsläpp. Vi kommer med god marginal klara vårt ansvar under Kyoto. Vi kan öka vårt bud till 30% om andra utvecklade länder motsvarar sina bud. Vi kan tänka oss en andra åtagandeperiod av Kyoto, om det är del av ett större avtal där större delen av världens ekonomi finns med (Läs USA). Vi måste arbeta med carbon markets. Vi måste stärka environmental integrity i Kyoto, det finns problem med AAU-överskott som måste lösas.
Australien/Umbrella
Pratade positivt om Köpenhamnsackordet, att det skulle vara bästa dokumentet hittils. Vill inte ha andra åtagandeperiod.
Schweiz/Environment integrity group
Avtal baserat på UNFCCC. Behövs åtagande av både annex 1 och icke-annex 1. Kryphålen i LULUCF måste åtgärdas.
Lesotho/Least developed countries
Kyoto-protokollet är enda instrumentet. Vi har inte råd med ett gap mellan åtagandeperioderna.
Kongo/Afrika
Vi är sårbara för klimatförändringar. Vi har stora utmaningar för utveckling och fattigdomsbekämpningen och de blir svårare med accelererande klimatförändringar. Föreslagna utsläppsminskningar är inkompatibla med forskningen (gigaton gap). Vi kan inte acceptera avsteg från Kyoto.
Bolivia/Bolivariska alliansen
Fokus måste vara på åtagande i andra perioden. Industrialiserade länder utvecklades genom fossila bränslen och har ett historiskt ansvar. Carbon markets och CDM får inte bli verktyg för rika länder att outsourca sina utsläppsminskningar. Vi kan inte kommersialisera moder jord.
Vanuato/OASIS
Spelade in inlägget, kommer online senare
Tuvalu/SIDS
Spelade in inlägget, kommer online senare
Det var allt för nu, kommer mer imorgon.
COP 16 – Debattartikel på Newsmill
2 december, 2010 av Jakop Dalunde Inga kommentarer »Idag skriver jag och MPs ekonomiskpolitiska talesperson Mikaela Valterson på Newsmill om att Sverige måste ta ett ledarskap i klimatförhandlingarna.
COP16 – Resan dit
30 november, 2010 av Jakop Dalunde 1 kommentar »I skrivande stund är det tisdag och lunch. Hemma i Sverige är klockan 19.35 och jag har inte riktigt vant mig vid tidsomställningen än. Nu dags för lite reseskildring och sen i nästa inlägg så kommer mina första intryck av de två första dagarna av COP16.
Jag och Lorentz lämnade Sverige klockan 10 fredagen den 26e. En kort flight på två timmar tog oss ner till Frankfurt. Nästa flyg vidare till New York skulle inte gå förrän klockan 17.30 så vi begav oss in i stan och turistade runt lite kring Hauptbahnhof, Willy Brandt Platz och Paulskirche. Vi hann också med att gå runt lite på en mysig matmarknad och gå loss lite på lokala delikatesser.
Tillbaka på flygplatsen så mötte vi upp Rebecka och Anders som kom med ett senare flyg. När vi väl bordat planet så visade det sig att det var fel på av-isningen så skulle vi få vänta i två timmar på planet innan vi fick lyfta. Så istället för att få komma fram till New York kl 02.20 svensk tid, så skulle det bli två timmar senare. Kul.
Vår plan var att försöka sova så mycket det gick på planet för att sen vara vakna hela natten i NY, då nästa plan vidare till Cancún skulle gå 07.53 NY-tid. Jag lyckades sova 2-3 timmar på flyget, så jag var hyffsat pigg när jag gick ur flyget klockan 04.10 svensk tid och 22.10 NY-tid..
Eftersom USA är som de är så måste man hämta ut sitt bagage på flygplatsen och sen checka in det igen om man ska flyga vidare. Men när vi kom fram till transfer check-in så fick vi veta att den precis hade stängt. Så vi kunde inte checka in vårt bagage, utan behövde ha med det i NY hela natten. Kul.
Pga USAs elfte september-noja så finns det inga ställen man kan låsa in sina väskor, varken på flygplatsen, Grand Central Station eller någon annanstans. Men vi kom fram till att vi skulle försöka lämna in bagaget på ett hotell. Efter 30 minuters snällt frågande på hotell efter hotell, så kunde vi till slut checka in vårt bagage på Hilton.
Nu väntade fem timmars natt-turism i staden som aldrig sover. Jag och Rebecka har varit här förut, båda på FNs kommission för hållbar utveckling, men för Lorentz och Anders var det första gången i NY. Vi började med att äta middag – eller frukost om man räknar svensk tid – på spännande ukrainska restaurangen Vaselka i East Village.
Efter det spurtade vi på med fifth avenue, Brooklyn Bridge, Ground Zero, Wall Street , Times Square och till slut dåligt kaffe på McDonalds som var enda stället med kaffe vi hittade som var öppet halv fem på morgonen.
Sen tillbaka till flygplatsen och hoppa på planet ner till Cancún. Fyra timmar senare, klockan 11 mexikansk tid och 18 svensk tid så landade vi i 28 graders tryckande värme. Vi fick ett lika varmt välkomnande av mexikanska gröna partiet som sen körde oss till vårt hotell Tankah Cancún. Av ekonomiska skäl så hade vi bokat ett av de billigaste hotellen vi kunde hitta, men när vi väl kom dit så tyckte vi att det var oacceptabelt sunkigt och att det låg väldigt otillgängligt kommunikationsmässigt.
Enligt vårt hotellbokningsföretag så hade vi rätt att boka av hotellet när helst vi ville, men hotellägaren där hotade med att dra pengar från kortet iallafall. Men efter lite telefonsamtal hem till Nordea så löste sig det och vi fick hjälp av Mauricio från mexikanska gröna partiet att boka om oss till Hotel Plaza Caribe som bara var 30% dyrare, men hade mångdubbelt bättre standard.
Efter det så blev det lite Cancún-sightseeing med de gröna för att hålla oss vakna till kvällen och kunna börja etablera rätt dygnsrytm. Vi däckade äntligen klockan 21 mexikansk tid, 04.00 den 28e november svensk tid och 41 timmar efter att vår resa påbörjats i Sverige. Mitt längsta dygn någonsin, även om jag fick några timmars sömn på flyget.
Den 29e november så vilade vi ut lite, läste ikapp mail och nyheter och slappade i poolen. Vi besökte också Cancún Climate Village, vilket är lite som en klimatfestival för mexikanska medelklassfamiljer. Där kan man lära sig laga mat miljövänligt, titta på eco-design och äta festivalmat. Och åka go-kart. Det fanns även en enorm scen där det på kvällen skulle vara konsert för tusentals personer. På kvällen åt vi middag med några från mexikanska gröna partiet, vilket denna gång prövade ens förmåga att hantera obekväma kulturkrockar. Trötta och något jetlaggade kom vi i säng vid 23 och hade nu börjat etablera oss i dygnsrytmen.
Dagen efter skulle COP16 börja, men mer om detta i nästa blogginlägg. Jag hade gärna pimpat detta inlägg med lite bilder, men internet fungerar riktigt dåligt här på Cancúnmesse, så det får vänta till senare.
