Ibland frågas det vilken ideologi Miljöpartiet har. Vissa svarar att vi tillhör den gröna ideologin, medans andra menar att vi är ett post-ideologiskt parti. Vänstern avfärdar oss som ett borgerligt parti, medans högern gärna kallar oss för trädkramarsocialister.
Maria Wetterstrand brukar säga att vi är ett parti för alla från frihetlig vänster till socialliberaler. Förra ärkebiskopen KG Hammar (som visserligen inte vad jag vet är miljöpartist) skrev i sin för övrigt fantastiska bok ”Jag äger inte sanningen, jag söker den” att han är liberal-socialist eller socialist-liberal. Att det är två viktiga perspektiv som bör nyttjas utifrån samhällsproblemens kontext och vägas mot varandra. Att inte bokstavstroende läsa gamla böcker, utan att se att verkligheten är komplex och inte helt enkelt låter sig fångas av enskilda eviga principer.
Jag brukar tänka att den gröna rörelsen startades i det paradigmskifte där allt fler insåg att 1800-talets ideologier är otillräckliga för att möta framtidens problem. Det betyder inte att vi tycker att socialister eller liberaler har fel i alla lägen, men att deras perspektiv är just otillräckliga och behöver kompletteras. Den gröna rörelsen föddes alltså inte ur ett tomt vakum, utan som en syntes av både existerande tankegods och nytänkande.
Genom idéhistorien är det också så utvecklingen har sett ut generellt. Det är sällan en idé eller -ism vunnit ensidigt bifall, utan tes har ställts mot antites och genom dialektik bildat en sammansatt syntes.
Det är mot denna bakrund som Miljöpartiet står upp för klassiska liberala värden, utan att för den sakens skull vara ett strikt ‘liberalt’ parti. Vi har liberalismen som en viktigt verktyg i vår politiska verktygslåda, men det är inte det enda. Om man bara har en hammare så är det lätt att bara se spikar. För att upprepa, den gröna rörelsen startades som en reaktion på traditionella partiers trångsynthet inför nya problem, att alla andra enbart såg spikar.
Vi gröna såg dessa andra problem, att jorders resurser inte är obegränsade, att ekosystemen är sköra, att tillväxt är ett trubbigt mått på ett samhälles utveckling, att djur ska ha rättigheter och att sättet vi lever orsakar katastrofala klimatförändringar. Men även vi såg spikarna, och ser fortfarande spikarna. Så när liberalismen flyr folkpartiet är det naturligt för oss gröna att tända fyrtornet för vilsna liberaler.
Vi tar strid för mänskliga rättigheter, oavsett födselort. Vi tar strid för individens frihet från övervakning, både från stat och privata intressen. Vi tar strid för öppna gränser och mångkultur, istället för att utvisa romer, förbjuda burka eller införa låglönesektor för utlandsfödda. Vi tar strid för minoriteters rätt till frihet från majoritetens diskriminerande normer, när det gäller allt från rasism till bristande tillgänglighet. Vi tar strid för varje individs frihet från förlegad syn på könsroller och sexuella identiteter.
Det finns så klart många liberaler som tycker att ekonomisk liberalism är viktigare än social liberalism och som tycker att låga skatter och oreglerad kapitalism går före global solidaritet och grön omställning. För dem är nog inte Miljöpartiet ett förstahandsval. Men för er andra, välkomna till den gröna rörelsen.
På samma tema: Jag och Maria Ferm på SvDs Brännpunkt, jag och Anders Schröder på Newsmill, Maria Ferm på Sourz. Jimmy Sand på sin blogg här och här.
Share on Facebook
